Vem äger Åsa?
Åsa skriver om sitt liv på ett mycket personligt plan och på ett sätt som inte många andra böcker skildras, där inte hon själv är offret utan det är hennes pappa, Leif.
Åsa speglar i ”Mig äger ingen” en bild av alkoholens baksida, hur den påverkar missbrukaren men även de i dennes omgivning. Det som är intressant är hur hon skriver ingående hur Leif själv känner sig, hur han förändras rent personlighetsmässigt beroende på vilka han umgås med, men den enda som får uppleva och erfara alla dessa sidor är Åsa själv.

Jag tror att skriva denna bok betydde mycket för Åsa själv, ett slags samvetsplåster. Skammen som hon bar på många delar av sitt liv, skammen för sin pappa, hennes barndoms bäste vän blev nog många gånger överväldigande på ett sätt som ändå måste ses med förstående efter en så pass detaljrik beskrivelse på hur Leifs mod och kraft ofta sviker honom.
”… men bjöd inte ens honom till ceremonin. Jag intalade mig att det var för hans skull, att han för det första skulle känna sig utanför i kretsen av mamma och Lasse – jag glömde bort hur bra allt var den där dagen jag tog studenten. För det andra ville jag inte att han skulle behöva sitta och skämmas för sin tandlösa mun. Över att vara allmänt avvikande person bland alla utbildade och framgångsrika”.

Hennes fars osäkerhet blandat med skammen från Åsa fick nog detta kompisskap mellan far och dotter att luckra upp för att sedan återbindas i ju med Åsas egna barn. Man får aldrig känslan av att de får tillbaka den relation som de ändå skapat under Åsas barndom, men de knyts samman när hennes egna barn är i famnen på Leif, morfar Leif.

Det är en bok som skildrar en mycket egendomlig barndom och en omvälvande tonår. Tonåren tycker jag är mycket av den tid som formar en människa till vad man blir, eller det är något jag vill tro och Åsa ses i boken som en engagerad politiker som tagit sin mors fotspår, vilket många gånger kan ses som mycket konstigt, då denne mor lämnade sin egen dotter, hos en man som man kanske kunnat ana skulle få senare besvär med alkoholismen och även det sociala livet. Kanske var mamman ändå en trygghet, när tonåren närmade sig. Kanske var det tonåren som blev en tid, då Åsa ville ha självständighet nära till hands, vilket hon säkerligen fick bättre förutsättningar för hos mamman. Tryggheten hos en far som förtröstar sig med ett par, tre, fyra… många gånger för många öl är inte lika stark som hos en mor med stabilt liv, både psykiskt och ekonomsikt.

Kanske är boken, ”Mig äger ingen” just beviset på hur hon uppnådde äganderätten till sig själv genom att ta en säkrare väg, genom sin mor.

Den fortsatta kampen

Inledningsvis var "Mig äger ingen" en enda lång detaljerad utläggning om hur det var att vara liten och ung och växa upp med en alkoholiserad far. Men halvvägs in i boken möttes man av en peripeti av extrem variant. Helt plötsligt hamnade Åsa i tonåren, flyttade till mamma Tanja, blev politiskt aktiv, tog studenten, flyttade utomlands, flyttade hem, skaffade familj och så vidare. Vändningen känner jag personligen var ganska ovälkommen. Detaljrikedomen uteblev och man fick mest i stora drag berättat hur Åsas liv formades de sista åren innan hon blev vuxen och självständig på riktigt.

Men innan denna peripeti skedde det en hel del. Pappa Leif fortsatte sin kamp med att ge Åsa det bästa och inget sämre än det bästa. Men detta höll bara så långt tills Åsa var stor nog att utforska omgivningen själv och såg samhället ur egna ögon och nya perspektiv. Leif tog till flaskan med allt mer jämna mellanrum och mer ofta än sällan. Till slut flyttade Åsa till mamma Tanja istället. Och som jag skrivit tidagare så var Åsa Leifs enda anledning i livet att kämpa för något bättre. När Åsa nu lämnat honom blev livet allt jobbigare. Åsa själv tog allt mer avstånd från sin far, och det tog så extrema proportioner att hon smög in i hans lägenhet och hämtade sina saker, allt för att undkomma att behöva prata med honom. Och när hon såg honom på gatorna valde hon den andra sidan. 

Leifs utveckling i boken är inget annat än skrämmande. Han har visserligen hela sitt liv slått från underläge, och han har aldrig riktigt orkat - eller kanske vågat - klättra på samhällsstegen. Han kämpade med att ha en klinisk fasad. Med välmatchande gardiner och välansade krukväxter. Men under denna fasad krakelerar hans personlighet, och han tappar kontrollen allt mer.

Han är en järnhand i en silkesvante, men även hans härdarhänder kan leka med en ekorre.

Linus

Härdarens kamp

Bokens personer utmärker sig var och en ur samhällets normer. Ingen är den andre lik. Å ena sidan har vi den radikala morsgestalten Tanja, som kämpar och slåss för sin politiska ideologi. Å andra sidan har vi arbetarpappan Leif som dag ut och dag in utövar sin kamp mot omgivningen från samhällets bottenskikt. Och i mitten av dessa skilda världar finner vi Åsa.

Född och uppvuxen i arbetarklassens hårda klimat har Leig tagit sig genom livet. Hans personliga utveckling ebbade ut någongång under uppväxten och han har allt eftersom valt sin plats i skuggan. Dagligen tycker och tänker han om mångt och mycket, men han väljer att kväva sina åsikter och funderingar då han är rädd att dela med sig. Likt en kokong förstärker han sin fasad med jämna mellanrum, men han väljer aldrig att öppna sig och blomma ut. Möjligtvis grundar sig detta sociala handikap i rädsla, rädsla för att skapa diskussion. Möjligtvis är det brist på kommunikation, brist på omgivning. Säkert är dock att det inte är spriten. Spriten är enbart en bieffekt av den bana i livet han har valt. Spriten ställer heller inga frågor och spriten har inga invändningar på en nedåtgående livssituation. Precis den gemenskap som Leif finner sig trygg i, inga frågor och ingen diskussion.

Mamma Tanja lever livet vidare med en ny karl vid hennes sida. Politiskt engagerad och radikal med sina åsikter. En längre tid tyckte jag att hon verkade blunda för den verkligheten som fanns, att Leif gärna tog till flaskan och att misären stod och knackade på dörren. Men när Åsa blev allt äldre valde Tanja att allt mer och mer ta Åsa under sina vingar. Något som nu i efterhand verkar vara ett bra beslut då detta gav Åsa en rejäl skjuts i sin personliga utveckling och fortsatta liv i samhället. Genom politiken anlade hon en kämparglöd och hon skaffade sig visioner. Allt tack vare mamma Tanjas engagemang.

I och med Åsas milöombyte gavs hon mer spelrum och en bredare omgivning och möjlighet för vidare utveckling.

Det sägs att en guldfisk aldrig blir större än sin omgivning. I Åsas fall verkar den teorin passa utmärkt även på människor.

Linus

Gummelumman och härdaren

Åsa är idag en mycket stark människa enligt mig, då jag anser att man måste vara stark då man öppnar sig så fullständigt och berättar om hela sitt liv och sin uppväxt så innerligt som hon gör i Mig äger ingen. Men det mest starka är att hon aldrig egentligen anger sig själv som ett offer, utan pappan, Leif blir offret och den enda gången hon framställer sig själv som ett offer är när hon bryter upp för skammen över sin far.
Åsas liv har trots sin fars tafatta uppfostran format hela sin barndom efter en man, Leif, Leffe, nämligen hennes far. Det är mycket från barndomen som man utvecklas och blir till den man är, trots att tonåren också har stor inverkan är barndomen något som sätter grunden för ett liv. Då hennes mamma inte var någon större del av barndomen, mer än ett par träffar med stora uppehåll öppnar det upp för en stor mängd tankar hos ett litet barn. Tankar om varför hon lämnats med sin pappa, då barn fungerar som så att de är väldigt egocentriska. De ser sig själva i centrum i de allra flesta situationer och därför är en av nackdelarna med detta att de ser sig som skyldiga när saker och ting sker på fel sätt, samma sak gäller skilsmässor. Det måste vara oerhört svårt för en fyraåring att bli lämnad av sin mamma, då det måste vara omöjligt att aldrig tänka tanken; Är jag anledningen? Är det mitt fel?
Åsa beskriver sin pappa som en mycket älskvärd person med ett mycket stort hjärta, som tyvärr många gånger har en stor plats till ölen, men störst har ändå Åsa, hans ögonsten, hans jänta och gummelumma. Han är modig, en metallhärdare alltså en stark man är vad han vill utstå som, men Åsa får se alla hans sidor och hans dagar utifrån ett sätt som ingen annan får, hon får se dem allihop. Även den sidan av pappan, där han endast går på ett föräldramöte, för att han inte klarar av pressen av att komma tillbaka och tvingas vara rolig, igen. Visst att modet sviker honom många gånger ute i världen, men han tar väl hand om sin dotter i den mån att han kan och vill ge henne allt hon behöver. De gör sina traditionella utflykter för att Leif ska få umgås med sin dotter på ett mänskligare sätt än den tid de spenderar tillsammans, när han ligger avtuppad i soffan. Han vill få henne att känna sig speciell, pappas lilla dotter.
Leif gör ett gott jobb i uppfostran, då Åsa redan som liten skriver om sig själv som en unge med stark karaktär och många åsikter. Vissa gånger kanske Åsas starka åsikter och nävar tar henne ett snäpp åt fel riktning, som den gången hon slog ner Micke på skolgården. Det som jag tycker är intressant genom hela boken är hur karaktärerna hela tiden skapar mer och mer kontrast gentemot sina gamla jag. Genom boken kallar Åsa till en början sin pappa för just det Pappa, men ju mer tiden går, åren försvinner och Åsa blir äldre, ju mer kallar hon honom bara för Leif. Detta sker i samband med hennes alltmer närmare kontakt med mamman och i ju med hennes uppbrytelse med pappan. Relationerna till varandra förändras drastiskt när Åsa når puberteten och tonåren. Kanske är det så att ens behov efter en mamma är under tonåren en viktig del, det är ju så jag upplever det och jag tror även att Åsa upplevde det som att hon var trött på sin pappas livsstil och hon behövde mer stöd än vad hon kunde få av sin pappa som allt mer förtröstade sig i alkoholen, och denna förtröstan sökte hon hos sin mamma.

Eld och aska - Eldsjälar och alkoholismens dysterhet

Boken "Mig äger ingen" är inte bitter.
Inte heller är den dömmande.
I stället är boken en detaljerad berättelse från insidan.

Åsa skriver om sin uppväxt med den alkoholiserade pappan, och hur han och samhället runt dem hängde ihop. Hon berättar mycket objektivt utan varken dömma pappan eller försvara honom.
Han var hennes pappa, och även om han inte lyckades alltid försökte han så gott han kunde.
Boken ger verkligen en bra beskrivning av känslan av maktlöshet och berättar om hennes pappas eviga oförmåga att göra något åt det han upplevde som dåligt.

Den beskriver också utvecklingen runt omkring dem, både politiskt och i samhället, och det känns nästan som att resa några decenier tillbaka i tiden när man läser den.
Det kanske låter långsökt, men boken får mig att tänka på två färger.

Grått och Rött.
Grått symboliserar den världen Åsas pappa levde i, den som var hennes vardag när hon var liten. Denna eviga upprepning av mat hos farmor, cykelturer, matinköp, godis och pappans
drickande. Jag ser också det lilla samhället som Åsa växte upp i som ganska grått och färglöst.
En industristad som alla andra.
Det röda står inte bara för de politiska åsikter som genomsyrar boken, utan också för passionen och livsgnistan som finns i Åsas släktingar på mammans sida.
En kontrast till pappans dysterhet.
Grått och rött, eld och aska.

Men trotts att hennes barndom var skadad av pappans drickande kunde hon förlåta honom, och kanske även förstå honom lite, och hon skapade sig sedan ett rikt och väl fungerande liv på egen hand.

Emelie

Ett stycke svensk historia förpackat i ett människoliv

Boken är för mig precis det som jag skrivit i rubriken. Man får genom Åsa följa ett samhälle i utveckling under 1900-talets senare decennier. Man får en inblick i en arbetares vardag och kan känna politikens betydelse under Åsas ungdom.

Det är en berättelse om ett liv, från början till slut. Det känns som om skrev den för att berätta, rakt upp och ned, hur det var att växa upp med en alkoholiserad pappa. Samtidigt som den är mager på känslor uttryckta i ord är boken oerhört känsloladdad. Hon är så osentimental när hon beskriver spyor i diskhon och en däckad far i fåtöljen. Men man kan ändå känna den lilla flickans rädsla. När hon blir äldre försöker hon ta avstånd från sin far, vilket kan tolkas som ett sätt att visa att hon tyckte illa om sin fars alkoholism. När hon sedan återupptar kontakten visar hon att oavsett vad, så är han hennes far.

Man kan tro att hon skrev boken för att hon på något sätt ville visa världen hur jobbig hennes uppväxt var, en sorts terapi. Samtidigt är hennes ton i boken så opåverkad när hon beskriver det svåra, men kanske är det hennes sätt att hantera minnena. När det gäller många av skildringarna från hennes fars liv och personlighet känns det som om hon tycker synd om honom, som om hon precis som honom tycker att han blev illa behandlad. Dessa delar av boken visar att hon vill ge läsaren en motivering till varför hennes far gjorde som han gjorde. En sorts försvar.

Som jag skrev i mitt tidigare inlägg och i kommentarer tycker jag att hennes känslor för fadern i slutet verkar dubbla. Och förmodligen är det precis vad hon vill säga. Hur kan man inte älska sin far? Och hur kan man älska en far som super bort hela sitt barns barndom?

Så för att sammanfatta så tror jag att hennes motiv för boken var att visa livet som dotter till en alkoholist, men också visa på samhället som gjorde honom till alkoholist. Till sist, när man slagit igen boken och låtit den sjunka in förstår man att hon vill visa att oavsett vad så har man bara en pappa, och hennes gjorde så gott han kunde!

Kristin

Pappa och Åsa

Pappa Leif är en mycket komplicerad man.
Han är den yngsta i en syskonskara, född och uppvuxen i ett arbetarklasshem.
Han är den folk ser upp till för att han arbetar så hårt på metallverket, men även den de hackar på för att han inte har någon ordning på sitt liv.

Han lämnades ensam med en liten dotter då hans fru Tanja, lämnade honom, eller "övergav" som han nog själv skulle kalla det.
Han är en man med djuptgående tankar och åsikter, en sån som hänger med i samhället och intresserar sig mycket för politiken. Ändå vågar han inte stå ör sina åsikter överhuvudtaget.
Han vill inte ens skriva på papper med rött bläck då detta skulle kunna stämpla honom som kommunist.

Han vandrar genom livet med en ganska deprimerande syn på tillvaron.

"Själv kände han sig som ett arbetsdjur ingen brydde sig om. Utnyttjad, utsugen och underlägsen, helt utan ställning och position i samhället, även om han aldrig formulerade det så. I stället sa han att han var Sveriges bästa härdare." sidan 121

Dock gjorde han aödrig något åt detta, han hävdade sig aldrig, men lät aldrig heller sin fasad rämna. Utåt var han en ansvarfull pappa med fungerade ekonomi, en underbar dotter, och adventsljustakar. Kort och gott lycklig, även om han på insidan brann av en ångest han försökte dränka i sprit.

Hans dotter Åsa växte därav upp i en mycket komplex miljö. Hon var antagligen den ända människan som fick se alla Leif sidor, både fasaden och den verkliga.
Då hon var liten förstod hon kanske att hennes uppväxt var annorlunda, men hon tyckte ändå att hon hade den bästa pappan i världen.
Hennes värld var full av regler, samtidigt som bristen på regler var uppenbar. Hon fick inte berätta om pappans åsikter, drickande med mera på dagis, samtidigt som hon fick göra ungefär som hon ville hemma, och kunde äta godis varje dag.
Man kan säga att hon skyddade deras värld, den hon och hennes pappa levde i.

Hon älskade sin pappa väldigt mycket, såg upp till honom och lyssade ivrigt när han berättade om sina visioner och tankar, och behandlade honom på ett sätt som skulle vålla honom så lite obehag som möjligt.
Samtidigt älskade han henne tillbaka och tog hand om henne efter sin egen uppfattning om vad som var det bästa.

Senare, när Åsa blev äldre, samtidigt som hennes pappas drickande började ta över honom mer och mer, ändrades deras relation. Åsa började se det utifrån och kritisera det. Hon såg att det inte var normalt, och ogillade det. Hon förstod på allvar även dryckesproblemet.
Då hon inte kunde få sin pappa att ändra sig och de började knaka i fogarna på deras relation tog hon sin tillfrykt till mamman, och lämnade fadern ensam.
Då Åsa var allt pappan hade och han inte gjorde något för att ta sig upp ur sitt träsk av problem så blev det bara värre.
För att undvika smärta och att riva upp sår, började Åsa undvika honom.
Mot slutet av boken förbättras dock deras relation.
Leif sköter sitt drickande bättre, åtminstånde mer diskret. Och Åsas framgångar samt hansbarnbarn gör honom lite lyckligare.
Åsa ser alltid relationen till Leif komplicerad, och vet inte hur hon ska hantera den, men i slutändan älskar hon ändå sin pappa djupt.

Emelie