Den fortsatta kampen

Inledningsvis var "Mig äger ingen" en enda lång detaljerad utläggning om hur det var att vara liten och ung och växa upp med en alkoholiserad far. Men halvvägs in i boken möttes man av en peripeti av extrem variant. Helt plötsligt hamnade Åsa i tonåren, flyttade till mamma Tanja, blev politiskt aktiv, tog studenten, flyttade utomlands, flyttade hem, skaffade familj och så vidare. Vändningen känner jag personligen var ganska ovälkommen. Detaljrikedomen uteblev och man fick mest i stora drag berättat hur Åsas liv formades de sista åren innan hon blev vuxen och självständig på riktigt.

Men innan denna peripeti skedde det en hel del. Pappa Leif fortsatte sin kamp med att ge Åsa det bästa och inget sämre än det bästa. Men detta höll bara så långt tills Åsa var stor nog att utforska omgivningen själv och såg samhället ur egna ögon och nya perspektiv. Leif tog till flaskan med allt mer jämna mellanrum och mer ofta än sällan. Till slut flyttade Åsa till mamma Tanja istället. Och som jag skrivit tidagare så var Åsa Leifs enda anledning i livet att kämpa för något bättre. När Åsa nu lämnat honom blev livet allt jobbigare. Åsa själv tog allt mer avstånd från sin far, och det tog så extrema proportioner att hon smög in i hans lägenhet och hämtade sina saker, allt för att undkomma att behöva prata med honom. Och när hon såg honom på gatorna valde hon den andra sidan. 

Leifs utveckling i boken är inget annat än skrämmande. Han har visserligen hela sitt liv slått från underläge, och han har aldrig riktigt orkat - eller kanske vågat - klättra på samhällsstegen. Han kämpade med att ha en klinisk fasad. Med välmatchande gardiner och välansade krukväxter. Men under denna fasad krakelerar hans personlighet, och han tappar kontrollen allt mer.

Han är en järnhand i en silkesvante, men även hans härdarhänder kan leka med en ekorre.

Linus