Vem äger Åsa?
Åsa skriver om sitt liv på ett mycket personligt plan och på ett sätt som inte många andra böcker skildras, där inte hon själv är offret utan det är hennes pappa, Leif.
Åsa speglar i ”Mig äger ingen” en bild av alkoholens baksida, hur den påverkar missbrukaren men även de i dennes omgivning. Det som är intressant är hur hon skriver ingående hur Leif själv känner sig, hur han förändras rent personlighetsmässigt beroende på vilka han umgås med, men den enda som får uppleva och erfara alla dessa sidor är Åsa själv.

Jag tror att skriva denna bok betydde mycket för Åsa själv, ett slags samvetsplåster. Skammen som hon bar på många delar av sitt liv, skammen för sin pappa, hennes barndoms bäste vän blev nog många gånger överväldigande på ett sätt som ändå måste ses med förstående efter en så pass detaljrik beskrivelse på hur Leifs mod och kraft ofta sviker honom.
”… men bjöd inte ens honom till ceremonin. Jag intalade mig att det var för hans skull, att han för det första skulle känna sig utanför i kretsen av mamma och Lasse – jag glömde bort hur bra allt var den där dagen jag tog studenten. För det andra ville jag inte att han skulle behöva sitta och skämmas för sin tandlösa mun. Över att vara allmänt avvikande person bland alla utbildade och framgångsrika”.

Hennes fars osäkerhet blandat med skammen från Åsa fick nog detta kompisskap mellan far och dotter att luckra upp för att sedan återbindas i ju med Åsas egna barn. Man får aldrig känslan av att de får tillbaka den relation som de ändå skapat under Åsas barndom, men de knyts samman när hennes egna barn är i famnen på Leif, morfar Leif.

Det är en bok som skildrar en mycket egendomlig barndom och en omvälvande tonår. Tonåren tycker jag är mycket av den tid som formar en människa till vad man blir, eller det är något jag vill tro och Åsa ses i boken som en engagerad politiker som tagit sin mors fotspår, vilket många gånger kan ses som mycket konstigt, då denne mor lämnade sin egen dotter, hos en man som man kanske kunnat ana skulle få senare besvär med alkoholismen och även det sociala livet. Kanske var mamman ändå en trygghet, när tonåren närmade sig. Kanske var det tonåren som blev en tid, då Åsa ville ha självständighet nära till hands, vilket hon säkerligen fick bättre förutsättningar för hos mamman. Tryggheten hos en far som förtröstar sig med ett par, tre, fyra… många gånger för många öl är inte lika stark som hos en mor med stabilt liv, både psykiskt och ekonomsikt.

Kanske är boken, ”Mig äger ingen” just beviset på hur hon uppnådde äganderätten till sig själv genom att ta en säkrare väg, genom sin mor.