Pappa och Åsa

Pappa Leif är en mycket komplicerad man.
Han är den yngsta i en syskonskara, född och uppvuxen i ett arbetarklasshem.
Han är den folk ser upp till för att han arbetar så hårt på metallverket, men även den de hackar på för att han inte har någon ordning på sitt liv.

Han lämnades ensam med en liten dotter då hans fru Tanja, lämnade honom, eller "övergav" som han nog själv skulle kalla det.
Han är en man med djuptgående tankar och åsikter, en sån som hänger med i samhället och intresserar sig mycket för politiken. Ändå vågar han inte stå ör sina åsikter överhuvudtaget.
Han vill inte ens skriva på papper med rött bläck då detta skulle kunna stämpla honom som kommunist.

Han vandrar genom livet med en ganska deprimerande syn på tillvaron.

"Själv kände han sig som ett arbetsdjur ingen brydde sig om. Utnyttjad, utsugen och underlägsen, helt utan ställning och position i samhället, även om han aldrig formulerade det så. I stället sa han att han var Sveriges bästa härdare." sidan 121

Dock gjorde han aödrig något åt detta, han hävdade sig aldrig, men lät aldrig heller sin fasad rämna. Utåt var han en ansvarfull pappa med fungerade ekonomi, en underbar dotter, och adventsljustakar. Kort och gott lycklig, även om han på insidan brann av en ångest han försökte dränka i sprit.

Hans dotter Åsa växte därav upp i en mycket komplex miljö. Hon var antagligen den ända människan som fick se alla Leif sidor, både fasaden och den verkliga.
Då hon var liten förstod hon kanske att hennes uppväxt var annorlunda, men hon tyckte ändå att hon hade den bästa pappan i världen.
Hennes värld var full av regler, samtidigt som bristen på regler var uppenbar. Hon fick inte berätta om pappans åsikter, drickande med mera på dagis, samtidigt som hon fick göra ungefär som hon ville hemma, och kunde äta godis varje dag.
Man kan säga att hon skyddade deras värld, den hon och hennes pappa levde i.

Hon älskade sin pappa väldigt mycket, såg upp till honom och lyssade ivrigt när han berättade om sina visioner och tankar, och behandlade honom på ett sätt som skulle vålla honom så lite obehag som möjligt.
Samtidigt älskade han henne tillbaka och tog hand om henne efter sin egen uppfattning om vad som var det bästa.

Senare, när Åsa blev äldre, samtidigt som hennes pappas drickande började ta över honom mer och mer, ändrades deras relation. Åsa började se det utifrån och kritisera det. Hon såg att det inte var normalt, och ogillade det. Hon förstod på allvar även dryckesproblemet.
Då hon inte kunde få sin pappa att ändra sig och de började knaka i fogarna på deras relation tog hon sin tillfrykt till mamman, och lämnade fadern ensam.
Då Åsa var allt pappan hade och han inte gjorde något för att ta sig upp ur sitt träsk av problem så blev det bara värre.
För att undvika smärta och att riva upp sår, började Åsa undvika honom.
Mot slutet av boken förbättras dock deras relation.
Leif sköter sitt drickande bättre, åtminstånde mer diskret. Och Åsas framgångar samt hansbarnbarn gör honom lite lyckligare.
Åsa ser alltid relationen till Leif komplicerad, och vet inte hur hon ska hantera den, men i slutändan älskar hon ändå sin pappa djupt.

Emelie