Ett stycke svensk historia förpackat i ett människoliv

Boken är för mig precis det som jag skrivit i rubriken. Man får genom Åsa följa ett samhälle i utveckling under 1900-talets senare decennier. Man får en inblick i en arbetares vardag och kan känna politikens betydelse under Åsas ungdom.

Det är en berättelse om ett liv, från början till slut. Det känns som om skrev den för att berätta, rakt upp och ned, hur det var att växa upp med en alkoholiserad pappa. Samtidigt som den är mager på känslor uttryckta i ord är boken oerhört känsloladdad. Hon är så osentimental när hon beskriver spyor i diskhon och en däckad far i fåtöljen. Men man kan ändå känna den lilla flickans rädsla. När hon blir äldre försöker hon ta avstånd från sin far, vilket kan tolkas som ett sätt att visa att hon tyckte illa om sin fars alkoholism. När hon sedan återupptar kontakten visar hon att oavsett vad, så är han hennes far.

Man kan tro att hon skrev boken för att hon på något sätt ville visa världen hur jobbig hennes uppväxt var, en sorts terapi. Samtidigt är hennes ton i boken så opåverkad när hon beskriver det svåra, men kanske är det hennes sätt att hantera minnena. När det gäller många av skildringarna från hennes fars liv och personlighet känns det som om hon tycker synd om honom, som om hon precis som honom tycker att han blev illa behandlad. Dessa delar av boken visar att hon vill ge läsaren en motivering till varför hennes far gjorde som han gjorde. En sorts försvar.

Som jag skrev i mitt tidigare inlägg och i kommentarer tycker jag att hennes känslor för fadern i slutet verkar dubbla. Och förmodligen är det precis vad hon vill säga. Hur kan man inte älska sin far? Och hur kan man älska en far som super bort hela sitt barns barndom?

Så för att sammanfatta så tror jag att hennes motiv för boken var att visa livet som dotter till en alkoholist, men också visa på samhället som gjorde honom till alkoholist. Till sist, när man slagit igen boken och låtit den sjunka in förstår man att hon vill visa att oavsett vad så har man bara en pappa, och hennes gjorde så gott han kunde!

Kristin