Gummelumman och härdaren

Åsa är idag en mycket stark människa enligt mig, då jag anser att man måste vara stark då man öppnar sig så fullständigt och berättar om hela sitt liv och sin uppväxt så innerligt som hon gör i Mig äger ingen. Men det mest starka är att hon aldrig egentligen anger sig själv som ett offer, utan pappan, Leif blir offret och den enda gången hon framställer sig själv som ett offer är när hon bryter upp för skammen över sin far.
Åsas liv har trots sin fars tafatta uppfostran format hela sin barndom efter en man, Leif, Leffe, nämligen hennes far. Det är mycket från barndomen som man utvecklas och blir till den man är, trots att tonåren också har stor inverkan är barndomen något som sätter grunden för ett liv. Då hennes mamma inte var någon större del av barndomen, mer än ett par träffar med stora uppehåll öppnar det upp för en stor mängd tankar hos ett litet barn. Tankar om varför hon lämnats med sin pappa, då barn fungerar som så att de är väldigt egocentriska. De ser sig själva i centrum i de allra flesta situationer och därför är en av nackdelarna med detta att de ser sig som skyldiga när saker och ting sker på fel sätt, samma sak gäller skilsmässor. Det måste vara oerhört svårt för en fyraåring att bli lämnad av sin mamma, då det måste vara omöjligt att aldrig tänka tanken; Är jag anledningen? Är det mitt fel?
Åsa beskriver sin pappa som en mycket älskvärd person med ett mycket stort hjärta, som tyvärr många gånger har en stor plats till ölen, men störst har ändå Åsa, hans ögonsten, hans jänta och gummelumma. Han är modig, en metallhärdare alltså en stark man är vad han vill utstå som, men Åsa får se alla hans sidor och hans dagar utifrån ett sätt som ingen annan får, hon får se dem allihop. Även den sidan av pappan, där han endast går på ett föräldramöte, för att han inte klarar av pressen av att komma tillbaka och tvingas vara rolig, igen. Visst att modet sviker honom många gånger ute i världen, men han tar väl hand om sin dotter i den mån att han kan och vill ge henne allt hon behöver. De gör sina traditionella utflykter för att Leif ska få umgås med sin dotter på ett mänskligare sätt än den tid de spenderar tillsammans, när han ligger avtuppad i soffan. Han vill få henne att känna sig speciell, pappas lilla dotter.
Leif gör ett gott jobb i uppfostran, då Åsa redan som liten skriver om sig själv som en unge med stark karaktär och många åsikter. Vissa gånger kanske Åsas starka åsikter och nävar tar henne ett snäpp åt fel riktning, som den gången hon slog ner Micke på skolgården. Det som jag tycker är intressant genom hela boken är hur karaktärerna hela tiden skapar mer och mer kontrast gentemot sina gamla jag. Genom boken kallar Åsa till en början sin pappa för just det Pappa, men ju mer tiden går, åren försvinner och Åsa blir äldre, ju mer kallar hon honom bara för Leif. Detta sker i samband med hennes alltmer närmare kontakt med mamman och i ju med hennes uppbrytelse med pappan. Relationerna till varandra förändras drastiskt när Åsa når puberteten och tonåren. Kanske är det så att ens behov efter en mamma är under tonåren en viktig del, det är ju så jag upplever det och jag tror även att Åsa upplevde det som att hon var trött på sin pappas livsstil och hon behövde mer stöd än vad hon kunde få av sin pappa som allt mer förtröstade sig i alkoholen, och denna förtröstan sökte hon hos sin mamma.